Jag skulle vilja förstå lite bättre den potentiella risken med billån och andrahandsvärdet när det kommer till nya märken, så som exempelvis kinesiska elbilar. Jag läser en hel del oro i en del fb-grupper. Samtidigt tog jag upp frågan med en Mercedes-handlare som menade att det andrahandsvärdet som han satt under sina 13 år som handlare nära nog aldrig blivit fel 3 år senare på hans modeller.
Samtidigt är elbilar något som enligt mig befinner sig i en intensiv utvecklingsfas fortfarande så riskerna borde vara något större att bilar som säljs idag är mindre intressanta om 3 år. Vilka erfarenheter har ni andra runt detta. Själv har jag endast köpt bilar kontant och haft på leasing så har ingen erfarenhet av billån och restvärde men skulle gärna testa och har själv lite svårt att riktigt fatta vad riskerna är. Med det sagt så har jag ingen absolut önskan att byta bil var tredje år så att bara fortsätta betala av mitt lån och behålla bilen ser jag inte som en katastrof om 3 år.
Detta är ju inte enkelt någonstans. Det har ju talats en hel del om att detta är biltillverkarnas “Nokia Moment”, dvs man missar utvecklingståget.
Det är inte omöjligt att några av de stora, gamla, och tidigare pålitliga tillverkarna faller i det här kriget. Men säkert också en eller fler av de nya.
Mång kommer förstås att råka ut för bilar som det inte går att serva eller hitta delar till. Men vilka?
Fast om man går via en större åf som exempelvis Bilia och tar en Xpeng och sedan tänker sig att man vid inbyte tar ett annat märke från Bilia borde inte det då vara relativt problemfritt? De kan väl ändå inte se ner på sitt egna märke om jag om tre år vill byta in min Xpeng mot ex en dyrare Volvo?
Ja, jag gissar att de större återsförsäljarna borde kunna ta ett större ansvar. Men kolla tex Hedin, som verkar lägga varje kinamärke i ett eget bolag. Varför går de så tro?
En ÅF har ingen skyldighet att byta in en bil ofta ger dom ett så lågt inbytespris att kunden inte lämnar hallen men att kunden tror att han kan göra bättre på egen hand
Jag vet inte om det gäller alla VAG ÅF men jag har haft kontakt med flera här i södra Sverige och Mälardalen hur dom försöker hantera alla privatleasade ID.3 och ID.4 som kommer in just nu Lite av deras inställning är att inte dumpa dom på marknaden som tex Riddermarks Carla mfl gör och därmed förstöra andrahandsvärdet Dom ÅF jag har talat med försöker att behålla några välutrustade välskötta bilar i rätt färger på Beg golvet men resten av bilarna försöker dom i största görligaste mån sälja till handlare utomlands Ska dom sälja en ID.3 för 279.000 så måste dom pruta lite lämna en viss garanti hantera en kund som kan ha klagomål (det är ju en 3år gammal bil) då är det mycket enklare att tex sälja den till en Dansk handlare för 220.000 och vara av med den för alltid Vet inte vad andra märken har för inställning till att iallafall försöka hålla andrahandsvärdet under armarna
Fast redan när du gör affären så sätts det ju ett gissat andrahandsvärde efter x antal månader. Jag förstår att ingen kan veta priset om x antal månader men hur fel kan det bli? Och om man inte är nöjd med vad som bjuds så tolkar jag det som att man kan välja att behålla bilen och fortsätta betala?
Vi har erbjudits 380 000 kr för vår ID 4 vid inbyte (både hos BMW och VW), och det tycker jag är ganska bra. Bilar är ju aldrig (sällan) en vinstaffär, men vår ID 4 har ju t ex inte någon förvärmning.
Tror att även om man som handlare historiskt varit duktig på att sätta rätt andrahandsvärde så är nog osäkerheten betydligt större idag.
Dels naturligtvis för att den tekniska utvecklingen går oerhört mycket fortare än vad vi sett historiskt. Kör själv en snart 2 år gammal C40 som kändes modern när jag skaffade den men som nu känns rätt ålderstigen som modell.
Vi ser hur kineserna öser ut nya modeller i en rasande fart men hur ofta ser vi att man istället gör en “facelift” på en äldre modell (undantaget Polestar 2)?
Nästa utmaning är att vi nu har en massa kinesiska tillverkare som vill in på marknaden, bilarna ger mycket prestanda för pengarna men vi vet rätt lite om service- och underhållsorganisationen. I bästa fall har man knutit till sig en existerande verkstadspartner men hur ser till ex reservdelstillgången ut om ett par år och med modeller som förmodligen har en kort livslängd innan de ersätts av nya bilar?
Naturligtvis kokar allt ned till tillgång och efterfrågan, när suget efter begagnade och billiga elbilar blir tillräckligt stort finns självklart marknaden där men frågan är på vilken nivå?
För egen del vågar jag idag inte ta risk i restvärde utan betalar hellre en liten premie för privatleasing för att slippa den större riskpremien i ett andra handsvärde som sjunker mer än vad jag räknat med. Gäller bara att hitta “rätt erbjudande” för privatleasing.